I natt...

...kom de på besök igen. Marorna. Vildvittrorna.

Mina lungor var fulla av metastaser. Jag låg i en sjuksäng, var omringad av mina vuxna barn och man. Håret på huvudet var tunt, jag hade rosa läppstift målat på läppar som inte längre fanns. Jag var fullpumpad av cellgifter och steroider, uppblåst och svullen.

Doktorn satt på min sängkant och bad mig ta ett sista andetag. "För du får inga fler", sa hon. "Nu kommer du sakta kvävas till döds, drunkna". "Det kommer att ta två dygn, sedan är det över".

Jag kippade efter andan, vred mig i panik i min säng. Väggarna kröp inpå mig. Mina förlossningar for igenom mina tankar. I bilder. Smärtan strax före krystvärkarna, de som är så nära död man kan komma när man lever. I två dygn var jag i helvetet. Vrålade, pinades, försökte få luft.

Det var så brutalt och så naket.

Tillsist dog jag och det var samma befrielse som när bebisen kom ut. Omedelbar lindring. Mina älskade andades ut och klöstes av sorg på samma gång.

Och så undrar jag varför något gnager i mig idag.

Det är inte raketforskning, mina vänner.

Idag säger Schulman...

...det faktiskt bättre än jag någonsin skulle kunna. Varenda ord river i mig:


"Jag var rädd för ensamheten som barn. Jag vaknade ofta upp mitt i natten i mitt rum, skräckslagen av insikten av att ligga alldeles själv. Jag låg länge där med kaninpuls och funderade på vad jag skulle göra. Jag ville så gärna ta mig till mina föräldrars rum, men korridoren dit var lång, 800 meter, kanske ännu längre. Till slut tog jag mod till mig och gav mig ut. Parketten knarrade när jag trevade längs väggarna i mörkret. När jag kom in i mammas och pappas sovrum utstötte jag någon form av ljud för att väcka mina föräldrars uppmärksamhet och till slut tände pappa lampan vid sin sida, ett varmt, gult sken spred sig i rummet, rufsiga hår mellan kuddarna, ögon som tankestreck, men de log och mamma sa “kom älskling” och de vecklade ut det stora täcket och jag fick krypa ner i deras fantastiska värme

Inatt inträffade det här för första gången med min dotter. Jag vaknade redan av gångjärnen av hennes dörr intill vår och plötsligt stod Charlie i dörröppningen, i hallampans långa skugga, gråtmild och lite förtvivlad, men snuttefilten i handen och nappen i den andra, som om hon packat noga för sin långa resa. Och jag vecklade ut mitt täcke och hon fick krypa ner och somnade omedelbart i min famn. Det var en fin stund, och kanske lite dyster, för jag tänkte på det där att allt går igen, men det är väl som det ska vara.

Hon vaknade först klockan 7.30 sen. Hon mumlade sina ljuvliga ohörbarheter för sig själv och efter en stund petade hon försiktigt på mig för att också jag skulle vakna. Jag reste mig halvt ur sängen och Charlie tittade på mig länge och så kröp hon nära mig, fattade båda sina händer under min haka, som om hon höll i en skål med misosoppa, och så pussade hon mig försiktigt på munnen, och gav mig en blick som utgjorde en blandning av mild bestämdhet och vädjan. Och hon sa: “Inte dagis idag.”

Det är ju ångest i sin renaste form, för något annat alternativ än dagis finns ju inte. Charlie är snart 2,5 år och vi skolar sedan en månad in henne i en förskola. Jag sa till Charlie: “Jo, vi ska till dagis. Det blir ju jättekul.” Och då bröt den lilla kroppen ihop, hon kurade ihop sig till en liten boll och grät förtvivlat.

Resten var tystnad. Charlie samlade sig, stålsatte sig mentalt för vad som komma skulle. Som en fånge som väntade på avrättning. Sammanbitet åt Charlie sin frukost och vi satte oss i bilen och hon funderade inte högt som hon brukar, kvittrade ingenting, jag ropade “titta, en hund” och pekade utanför bilrutan, men Charlie ville inte se den. Motvilligt lät hon sig ledas in på förskolan och hon tittade med någon typ av intresse på de andra barnen som redan lekte med tågbanan, men hon vägrade släppa taget om mitt ben. Och när jag sa att “nu ska pappa gå till jobbet” så bröt hon ihop fullständigt. Och pedagogerna sa genast att det är som det ska vara, att det är fullt normalt, att hon blir glad igen om tre minuter, och jag trodde på allt detta, men ändå: när jag försiktigt lossade Charlies grepp om mitt ben så slogs jag av något oerhört, en episod från barndomen rasade över mig. Jag minns mitt eget dagis, hur jag höll i mammas ben, hur hon försiktigt lossade mitt grepp och försvann och jag sprang gråtande till fönstret och där såg jag hur hon kastade sig in i sin bil och försvann. Det är ett kusligt minne, för jag måste varit så oerhört ung. Det gick upp för mig att det där minnet av mamma som lossade mitt grepp och försvann måste varit mitt allra första minne.

Jag rörde mig mot dörren och såg hur Charlie i panik famlade vilt efter mig, men den milda pedagogen hade henne i sitt grepp och jag öppnade dörren och ansträngde mig för att själv inte börja gråta och vände mig en sista gång mot Charlie innan jag gick och när jag såg omfattningen av hela hennes olycklighet hann jag tänka: “Varsågod, Charlie. Här har du ditt första minne.”"

(frånhttp://blogg.aftonbladet.se/schulman)

Lilla skrutt

är två år och fantastiskt klarsynt. Idag när jag skulle knäppa upp hans bilbälte tog han min hand i sin och inspekterade länge och omsorgsfullt mina svartmålade naglar.

"Oj. Mamma är jättejättearg"

Plötsligt blir man väldans medveten om vilka signaler man sänder ut.

Fjanterier

Det är så obegåvat att förfasas över ledares misstag. Ledare är inte sympatiska eller förebilder. Man blir ledare för att man gillar sin spegelbild eller för att man inte tror att man finns om man inte syns. Ledare har inte råd med altruism. Om man hyser ett uns självdistans blir man inte ledare.

That´s the problem, darlings. Det är hela mänsklighetens största problem.

Vojne, ack och ve vad människan är puckad.

Såhär i efterhand tänker jag att det nog är mer relevant att byta ut ordet "ledare" mot "journalist".

Är det inte jävligt sorgligt?

Tänk att ett helt liv haft språk som sitt huvudinstrument. Spelat det med samma brillians som London symphony orchestras försteviolinist lirar på sin fiol. Att bli läst, hyllad och översatt till språk jag inte ens visste fanns.

Tänk att ha levt 80 år. 966 månader. 29 370 dagar styvt räknat.

Tänk att ha varit nominerad till Nobelpriset i litteratur varje år sedan 1993.

Och så händer det.

Du får priset.

Men du är så gammal och sjuk att ditt tacktal låter: Öuääööhh kiijjjåååå.

Om jag vore Tranströmer skulle jag vara jävligt pissed.

Nej det är inte kul jämt.

Det ska fan och hans moster veta. När man springspringspringer i ekorrhjulet och aktar sig för helvetesgapet och bara måste orka orka. När man helst vill rinna ur bilen som sparrissoppa när arbetsdagen är slut och inte alls laga Linas fucking matkasse eller borsta tänder eller läsa saga.

När man själv nog borde vaggas och tröstas och räddas.

När ett sönderfallande hem påminner om att städfirman sades upp i ett rus av tillfällig självtillräcklighet. Aldrig vara i fas, i kapp, i balans.

Helvete vad trött jag är på att vara duktig.

En sparv är borta

Jag väntade visst på att orden skulle bli tårar. TiIls allt det som inte sades sken in genom fönstret på den enorma kyrkan. Då brast orden och blev till tunga tårar. Tunga tårar för död och ensamhet.
För den vidriga sjukdomen.

Nu känns det som jag ska gråta i all evighet.

Fucking fantastic!

Man är ju ingen vidare mor om man inte deklarerar hur synd det är om lilla skatten när näsan rinnner. Stackars lilla osv, yadayada.

Ungen har 38,2. Näsan rinner lite. Han sover lite mer än vanligt. Är glad och mysig. Och lilla trötta mamman får vara hemma från jobbet och ta hand om, krama, hänga soffa och sova.

Det, mina vänner är fabulous. Helt jävla amazing.

Detta är min kärleksförklaring till VAB.

Ode to vab.

Skulle kunna tänka mig att skaffa barn bara för att kunna vabba.

Det ni!

The force is strong with me...

...och den kräver sin kvinna att rikta.

Brännande laser, the drug of your choice, blixtar, dunder och vapen
Balanserar, jonglerar, rusar och svär
Älskar, glömmer och gråter.

Jag kom på..

..att jag får ju bestämma själv. I alla fall när J är borta.
Saker jag gör när jag är gräsänka:

 *Låter katten dricka vatten ur kranen i badrummet. Så mycket hon vill.
* Diskar alla våra vassa knivar i diskmaskinen (som jag diskar när den är halvfull).
* Tänder sjukt dyra värmeljus som luktar persika.
* Kollar på sorgliga (smaskiga) dokumentärer och romantiska komedier. Utan att skämmas.
*Stänger locket på laptopen trots "att den blir fördärvad då".
*Ställer soporna utanför ytterdörren så fåglarna kan kalasa på dem.
*Har alla fyra rutorna nedvevade på bilen när jag kör in till stan.

Sen är det såklart lite ensamt. Så du får gärna komma hem sen. Då ska jag försöka att inte vara så obstinat. NOT!

En annan sak jag tänkt på..

.. är det där med "tills döden skiljer oss åt". Jag har aldrig gillat det. Det är klart att jag fattar att till syvende och sist är vi ensamma. Det blir som tydligast när man blir allvarligt sjuk, eller när någon annan tragedi drabbar en. Jag är ateist, tror att döden är som innan man blev till. Ingen himmel eller återfödelse eller frälsning eller änglar.

Men jag har jävligt stora problem med tanken på att ligga ensam i en kista. Klart jag inte önskar döden på någon annan. Men säg att en mamma och litet barn förolyckas samtidigt, eller att jag och min livskamrat kolar vid samma tidpunkt? Klart som fan barnet mitt skulle ligga på mitt bröst och livskamraten i mina armar?

Jag vet att vissa tankar skulle göra mig gott att slippa tänka men vad fan gör man när man har en överaktiv hjärna och inga som helst försvarsmekanismer?

Jag har nu tillbringat kvällen med att googla runt på olika begravningsbyråer. Inte en enda sambokista har jag sett. Bara sorgligt smala enmanskistor och ordlöst smärtsamt små barnkistor.

Fan vad jag älskar livet.

Här ska ingen död skilja någon åt, eller ens komma på besök.

Det man sätter ord på slutar vara så farligt. Eller som Astrid Lindgren skulle ha sagt:

 Döden döden döden.

Ny sensationell upptäckt!

Hela mitt liv har jag med knipskarp övertygelse hävdat att själen sitter i magen. Och satan vad jag har letat. Det har klämt och känts, laxerats och röntgats. Det finns inte en enda liten vrå av mitt mellanparti som jag inte har kartlagt. Ingen själ har man hittat, konstigt nog. Den borde väl i alla fall synas som en liten virvel någonstans mellan alla tarmar och skräp.

 Har jag tänkt.

 Innan den sensationella insikten slog mig som en småfågel i bilrutan.

Själhelvetet sitter i halsen. I körtlarna där. När själhelvetet blir lite för ledset eller trött så har själhelvetet fest bland mina tonsiller. Bacillfest.

Kurs 1 A

Hej och välkomna till dagens informationstillfälle för hyfsat normalbegåvade samhällsmedborgare.

Idag går vi igenom grundläggande rimlighetslära.


Vårt land är mycket stort till ytan, men vi är jämförelsevis ohyggligt få människor på denna yta. Vi har genom att undvika krig, befinna oss på en geografiskt gynnsam plats samt demokratiskt rösta fram en rad kloka ledare som förstått socialdemokratins värde, länge haft det mycket mycket bra. De finns knappt kvar några människor som fötts i Sverige och som har upplevt krig. Det verkar leda till att vissa längtar så mycket efter att få kriga så att de helt enkelt söker upp krigen och sedan åker dit och hjälpkrigar lite. Men det tillhör kurs 1 B, så det tar vi inte idag.

 Åter till dagens kurs. Sjukvården, skolan, polis och socialtjänst har under lång tid byggts upp med hjälp av något som kallas skatter. Det bygger på idén om att alla skänker proportionerligt mycket av sin inkomst till en gemensam kassa som vi sedan tillsammans bestämmer vad vi ska göra med. Den har genom åren bland annat använts till att ge sjuka ett någorlunda liv, ha en vårdcentral nära alla, hjälpa äldre att handla, erbjuda bibliotek så nära så att varje litet barn eller gammal dam helt gratis kan läsa och förkovra sig. Den här potten gör också att välutbildade och fina människor tar hand om våra barn när vi arbetar, ja ni lanske hajjar?

När man nu haft det såhär under en lång tid så kan det vara lätt att glömma vad skatt är. Det blir då också kanske lite svårt att minnas vad man mister om man bestämmer sig för att sluta betala till den här potten.

Förstår ni, om det inte finns så mycket pengar i den här potten så stänger man Karlshamns Lassarett. Man tar bort kuratorerna ur primärvård och skola. Man låter barnen passa varandra på förskolan och man får köpa sin egen roman om man har råd. Sjuka måste jobba eller svälta, ledsna lägger sig på rälsen och nästa generation blir kantiga och tilltufsade. Hajjar ni hur det hänger ihop, kära ni? Börjar ni förstå konsekvensen?

Kan vi nu vara överens om att vi alla är helt medvetna om vad som händer när vi röstar blått? Så slipper ni forbryllat undra varför välfärdssamhället nedmonteras? Det här med att förstå kopplingen mellan välfärd och skatt är nämligen ganska viktigt när man ska utnyttja sin demokratiska rättighet.

Håll utkik efter grundkursen i mänsklig girighet samt solidaritet som kommer inom kort på en webbplats nära dig.

Det ingen säger

Jag förstår inte det här. På en plats långt bort med ändå nära svälter och plågas människoliv, människobarn. Den ena fina organisationen efter den andra marknadsför sig med fasansfulla bilder. Organisationer som vill att vi ska visa att vi bryr oss, visa att vi vill dela med oss, visa att vi är goda. Så vi kan sova gott. Organisationer som är vinstdrivande med feta gubbar i kostymer som vd och ägare. Privata organisationer som vill att vi vita rika ska dela med oss någon gång ibland då de mörka svälter.

Det är ett enormt misslyckande. En hel regering, riksdag. En stadsminister, en hyllad finansminister med en helvetisk ring i örat. En massa folkvalda som säger sig vilja skapa framtiden. Ett intelligent och välordnat samhälle. SJ är hatat. Mona Sahlin. Att metrologerna spår vädret fel. Mördarsniglar. SAAB.

Vakna upp för helvete!

Inte en jävel kommenterar. Inte en enda skitig ledare i vårt land förklarar hur detta ska undvikas. Ingen, inte ens oppositionen förklarar hur vår livsstil och girighet är en direkt orsak till alla döda barn. Och inte en enda själ kommer med ett vettigt förslag på hur vi på allvar kan göra skillnad. När vi har betalat det vi ska och Fina Organisationen köpt ris och vaccin och vadfandenuköper och det inte kommer fram för att det pågår ett INBÖRDESKRIG som hoppsan det hade vi missat inte vill att de svältande ska få något ris. Nä-vad-trist-men-då-får-de-ju-skylla-sig-själva-för-vi-har-ju-försökt.

Jag skäms. Shame on You, Fredrik Reinfeldt. Shame on You.

Och eftersom det inte finns något alternativ och eftersom det är ännu värre att inget göra skänker jag såklart pengar.

Sover gott gör jag inte.

"Läget pappa?"

Pappa: "Jo det är rätt jobbigt, jag har ju en son och han lyssnar inte på någonting jag säger och bråkar hela tiden"
Jag: "En son? Öh, hur gammal är han?"
Pappa: "Han är 27"
Jag: "Oj, så jag har en halvbror som bara är några år yngre än jag?"
Pappa: "Ja, jag har varit lite rädd för att berätta det för dig"
Jag:" Nej men det behöver du inte vara, det är ju ashäftigt att ha en bror. Men då måste ju han ha fötts under ditt äktenskap med mamma?"
Pappa: "Ja, just det"
Jag: "Har du vetat det länge?"
Pappa: "Nej, bara ca 10 år"
Jag: "Och han bor hos dig?"
Pappa:"Nej, han bor hos sin mamma, men han är alltid hos mig. Fast han gör ingenting annat än att bråka och spela tv-spel. Det är jättejobbigt faktiskt, han testar mig alltid och får mig att känna mig som en svikare. Och så kan han inte stava"
Jag: "Det måste vara jättejobbigt för dig. Vad heter han?"
Pappa: "Tarek."
Jag:"Vem är hans mamma?"
Pappa: "En gammal fling bara. Men du får inte säga det till någon"
Jag: "Nejnej, det är helt ok!"
Noah: "Kom mamma så går vi och träffar vår psykiater!"

Sånt drömmer jag när jag sover middag. Inget konstigt alls.

Regn..

...är något av det bästa jag vet. Inte dugg och kompakta gråskalor. Inte vindar och isande kyla. Regn som förtjänar att kallas just regn. Det håller ihop mig på något vis. Fyller i mina konturer. Fåglarna tystnar en stund.

De inuti också. Olyckskorparna.

Nothing else matters

Barnen på Afrikas horn dör av svält

Tonårsrum står tomma runt om i Norge

Jag tänker inte värdera människoliv. Jag avgör inte vad som är värst. Hade önskat en något mer balanserad mediarapportering dock.

För övrigt avskyr jag alla organisatoner som i tv vädjar om hjälp att lindra svälten. Jag avskyr att de finns.

Självklart ska större delar av min inkomst beskattas istället. Självklart ska min standard sänkas, jag behöver inte alla prylar, allt överflöd.

Självklart ska rika gubbars frihandelsavtal köras upp i densammas rövar.

Vi är på äventyr

och träffar några väldigt fina. Jag vävs ihop och löder om skavande kanter. Mina barn skapar minnen för livet. Blir älskade från norr till söder. Liten mamma blir också reparerad, bara av att se.

Saker som blev fel blir mindre viktiga när någon älskar ens barn.

Är de inte patetiska?

Alla it-stockholmare som ser Gotland som sitt eget sommarreservat? Som packar bilen full med Östermalmskläder och tar Nynäshamnsfärjan till Visby? Som bor i en ombyggd lada med ljusslingor på innergården och dricker sin frukostlatte på pittoreska stenungnsbageriet? Om jag vore inföding skulle jag tillbringa högsäsongen med att göra bajsbomber. Jag skulle söka upp alla Schulman, Lundell, Jihde och Bergmans och trycka upp dem i deras lilapimpade Stokkevagnar. Som inte är så smidiga på grusvägarna så de måste tillfälligt bytas ut mot Urban Jungle. Blä. Tvi. Uäk.

Allemansrätten borde utesluta överklassen.

Äh, fan: Sverige borde utesluta överklassen.

Så. Nu käns det bättre.

Det regnar

Och jag älskar det.

Kärlekskraft

Stora tänker mycket. Stora tänker stora tankar. Vackra tankar. När man är fem har man fattat att det finns saker att frukta. Ibland blir livet allt för skrämmande. Tankar innan man ska sova. Om tjuvar och banditer, eldsvådor och död. Om det vill han prata mitt stora hjärta. Ibland behöver han höra att allt blir bra. Han frågar mig ibland vad jag har för superkraft. Som om det var det mest naturliga i världen. Härom dagen svarade jag att min superkraft är kärlek.

Efter en stuns pysslande visade han mig lösningen. På hur vi ska klara allt svårt i världen. Nu är vi trygga, min stora och jag. För vi har våra superkrafter runt armen.

.
Tack mitt Lejonhjärta. Min stora kärlek.

Duktiga flickan

Duktiga Flickan gjorde ett beundransvärt avslut. Duktiga Flickan är ett superproffs, oklanderlig. Duktiga Flickan rusade och gick i mål med hedern i behåll. Med gillande blickar, vitsord.

Nu har Duktiga Flickan äntligen fått semester. Som accessoar ett bredspektrumantibiotika och salta tårar.

Jag är ledsen och utmattad. Men jävligt duktig.

När något tar slut

Det gör det mest hela tiden, tycker jag. Tar slut alltså. Hela livet är indelat i epoker, var det så förr? När man föddes på en gård, slet och tog över från sina gamla. Gifte sig med drängen och fick 14 barn som man ammade medan man sådde potatis. Sedan drog man på sig kräftan eller lungsot och dog på fällen framför elden vid sisådär 42 års ålder. Jag inbillar mig inte för en sekund att det var bättre förr. Men inte fan är vi skapta för dessa uppbrott? Vi är födda in i skilsmässogenerationen. Det våra små barnhjärtan fruktade mest hände. Vi for fram och tillbaka, avsked och saknad. Skolan är noga med att bryta upp klasser efter varje stadie, för att skapa nya möten och maximerad utveckling. Vi flyttar som aldrig förr.  In till stan, ut på landet och så en sväng över atlanten. Och aldrig förr har det väl varit så accepterat att göra slut? Med vänner, familj och karriär?

Vad som händer när något tar slut vet jag mycket väl. Det har tagit slut så många gånger att det är rutin. Jag tror att jag är så van vid att saker tar slut att jag nästan aldrig fäster mig vid dem. Det är mycket praktiskt. Och ganska sorgligt.

Vad jag verkligen skulle vilja veta är vad som händer när det inte tar slut. När det fortsätter genom och förbi alla murar och stup. När inte slut är ett alternativ. Det skulle kännas så fint att få veta det.

Minns ni MIR?

Rymdstationen som permanent befann sig i rymdens mörker? Den var rysk och höll sig kvar därute i nära tio år om jag minns rätt. Bemannades halvårsvis eller så. Man svävade omkring, mätte och skruvade lite. Tittade genom gluggarna ut i djupet och evigheten. Mir betyder fred. Det är nog ganska lätt med fred därute. Finns inte så mycket alternativ. Jag åker dit en stund nu. Barasåattnivet.

Vem ska man tro på?

 Reflektioner från frukostbordet. Ser ni den lilla yttepytte notisen långt uppe i vänstra hörnet? Den som drunknar bland reklamen?

Jo visst. Här redovisas resultatet på undersökningen kring huruvida svinvaccinet har orsakat sömnsjuka.  Resultatet som visar att läkemedelsindustrin är en jävla bluff som sätter armanikostymer på feta gubbar. Må ni brinna i helvetet.

Mardrömmar

är en del av mig. Jag är vuxen och stor. Duktig och fin. De kommer till mig med ojämna mellanrum. De där fasansfulla, onda mardrömmarna. De slår undan benen på mig varje gång. När jag vaknar tar det tid innan världen blir verklig. Innan blod och död, klor och utrivna ögon blivit utspädda av verkligheten. Jag har haft dem sedan jag var barn. Jag antar att jag måste lära mig leva med dem. Att de kanske fyller en funktion. Man är så skyddslös när man sover. Utsatt och oförmögen att skydda sig. Utelämnad och maktlös. När jag tänker närmre på saken antar jag att när man sover är man som ett litet barn.

 Fast från sin barndom kan man aldrig vakna.

Är detta kanske ett tecken på att jag inte ska skola om mig till morotsodlare?

Höga krav

har jag på det mesta i livet, har jag märkt. Inte materiellt eller ekonomiskt eller så. Nej, jag är relationskräsen. När det gäller kärleken är det ju klappat och klart, där har jag givetvis valt med omsorg. Men vänner. Alltså jag fattar ju att det är bra med vänner. Kanske har jag någon slags vänskapsfobi. Man kvalar in efter år av lojalitet. Man ska ha rejält med integritet. Vara klok, intressant och intresserad. Mjuk och varm. Inte skrytsam eller ängsligt högljudd. Ödmjuk och reflekterande. Inte fascinerad av yta eller status. Man ska ha drömmar och rädslor. Jag tänker ofta på att det blir kanske ett ensamt liv jag får leva om detta är vad jag kräver. Att jag borde kunna släppa in vänner som får komma in halvvägs och bara vara tillräckligt bra. God enough och allt det där. Men nej. Jag är verkligen hellre ensam. Jag står inte ut med att kompromissa. Jag är så glad över de finaste fina. Maria, Fia, Erika, Johan och Tina. Oavsett hur många hundra "vänner" jag har på fejjan. Utan er är jag inget. Jag reser till månen för er. Älskälsk!

Idag

undrar jag varför det ska vara så jävla tungt att dra igång gräsklipparen? Jag undrar varför bajsblöjjor måste sorteras som restsopor och varför det i så fall är det minsta kärlet? Varför folk tycker att sjukvården ska hålla hög kvalité och vara billig men inte är villiga att betala skatt? Idag undrar jag varför ett människoliv är så kort, och varför vissa är fattiga.
Jag undrar varför livet ena stunden kan vara så lätt för att sedan återigen bli så jävla svårt.
Det är inte lätt att vara begåvad, vacker och rik. Vojne.

Testosteron

är för mig en ganska ny bekantskap. Eller alltså jag har väl nosat på den via en och annan pojkvän och sedemera en äkta make. Men testosteron som är otämjd och nyvaken är för mig en överrumplande upplevelse. Man kan räkna hur man vill, ibland är blod och gener inblandat, ibland inte, men styvt räknat har jag sex systrar. Jag är fostrad av en mamma som är dotter till en mamma. Små barn som kommer ur mig är av någon anledning uteslutande pojkar. I pojkar finns ganska mycket testosteron, i vissa pojkar mer än i andra. I en av mina kokar den, bubblar och frustar. Helt oförberedd på denna kraft måste jag erkänna att jag är nödgad att bryta principer. Jag är pacifist. Vapen är ett helvetes påfund. Bomber och krig och pang du är död gör mig galen. Nej, du får aldrig en leksakspistol, nej, inga skjutpinnar. Nej inte vattengevär eller pilbåge. Inga låtsassvärd heller. Sluta vilja kriga jäkla unge! Ungen lyder. Fattar att det är något fruktansvärt och livsfarligt. Mamma nöjd.

Sedan börjar ungen rita. Vampyrer och blod och knivar och pistoler och krig och död och elände. Då fattar mamman något. Testosteron ska man lära sig hantera. Kanske är det en av pojkmammans viktigaste uppgift. Att visa att vreden och kraften inte alls är farlig. Att leksakspistoler, knivar och pang du är död inte är på riktigt. Kanske inte alls det vuxna jag tror. Det är kanske en övning i att tämja sin kraft, bli kompis med den och förstå skillnaden mellan verklighet och lek.

Jag älskar när jag lär mig saker.

Läkare utan gränser

har fått en ny innebörd. En hierarkisk och traditionell miljö som lyfter läkarnas kompetens till närmast mytisk gudalik ställning. Där kan du hoppa runt i världen, tjäna 100 000 i veckan, vara prickad upp till öronen och aldrig någonsin bli ifrågasatt. Du kan hånlé åt den gråtande patienten, be sköterskan putsa dina skor och utebli från det viktiga mötet. Allt detta med den fladdrande vita rocken närmast fastsydd i ditt ego. Vid ditt eget lunchbord, utan att behöva bli tilltalad sitter du och äter maten någon annan lagat. Du har makten att bota. Ibland lusten att lindra. Ytterst sällan ambitionen att trösta. Läkare är du på kvällen när du kommer hem. När du vaknar på morgonen och på resan till palmerna. I ett samhälle utan tro, utan empati är du diktator. Diktator och frälsare.

Läkare utan gränser har förevigt fått en ny innebörd.

Litta orättvist

Känns det nog idag. Litta argt. Men inatt skakar jag av mig det i sömnen. Och blir sådär duktig igen. På att veta vad jag har. Och vad jag kan mista.

Dagens lärdom

Ben Affleck och Sandra Bullock har noll personkemi. Zipp. Nada. Stendött. Även sådana insikter räknas. Barasåattnivet.

Liksom

Idag vill jag rulla ihop mig till en boll. Rulla in under äppelträden i en varm mjuk filt. Tänka att en människa är en ö. Med mycket hav runt om. Kanske vaggas lite. Inte vara så stor. Eller kanske bli buren i min filt. På en stark rygg som aldrig tappar. Men det är idag det.

Patrik Sjöberg

har jag stört mig på ganska länge. Man kan väl påstå att han har gett uttrycket "passive agressive" ett ansikte. Störig, konfrontativ, egocentrisk, provokativ, you name it. Och så plötsligt händer det. Plötsligt sätter han på sitt bubblande hatiska sätt ord på något jag funderat en del på. Det hela utspelades i P1:s studio ett (världens bästa radio), och handlande såklart om hur han under sin uppväxt utsatts för sexuella övergrepp av sin tränare och sedemera styvfar. Diskussionen handlande om hur idrottsföreningen mörkat, slagit det ifrån sig och "vänt blad". Patrik menar att det är så jävla symptomatiskt för den svenska idrottsrörelsen att med tvångsmässigt eftertryck betona att det gamla inte går att påverka, nu sätter vi punkt och går vidare. Idrottsmän i sin linda. Att skaka av sig och fokusera på framtiden och maximera, prestera. Idrottsmän är ångestfobiker, det har jag alltid sagt. Plötsligt hamnar strulputten, den destruktiva barnungen genom sina reflektioner mitt i prick i vår världs mest universella brännpunkt. Vem är vi utan vår historia? Vilka blir vi om vi inte försonas med våra trauman? Blad ska inte vändas utan att läsas, mycket noga. Om berättelsen är svår och sorglig fäller man salta tårar när man läser. Man skriker och kastar porslin. Man kräver ursäkt och får den. Man möter den i spegeln och synar den i hörnen. Man reparerar det som går och förlikar sig med det onda. Sedan vänder man möjligen blad. Men bladen är förevigt en del av historian om oss. Man kan bläddra tillbaka och läsa om. Kanske med nya insikter. Jag tänker på alla pojkar han skadat. Hur det måste ha känts för dem när klubben uppmanade dem att vända blad. Fega människor vänder blad utan att läsa dem. Fega, lortiga, rädda människor.  Jag ska försöka låta bli att känna hat mot idrottsmän. Det är kanske aningen generaliserat och förenklat. Men genvägar tar de och stora delar av mänskligheten. Nu Patrik, hoppas jag på charmkurs och att du tröstar den arga killen i dig. Du verkar ganska trasig. Men min respekt har du.

Youth is wasted on the young

Hemma med lilla. 39.9 grader rusar just nu med ett skratt genom huset, har mobilladdaren som en hund i koppel. Igår var jag ute och sprang. Sprang och gick fort när jag inte orkade springa. Sprang nog lite mindre än jag gick. Sprang nog sammanlagt 400 meter. Resten gick jag. Ganska sakta om nu sanningen promt ska fram. Idag har jag träningsvärk. Youth is wasted on the young.

Det är inte okej

Att sommaren redan är övermogen. Att syrenerna vissnat och rhododendron tappar sina blomblad. Att man springer, rusar med tunnelseende genom vintern mot sommarmålet och sedan är den över innan man ens hunnit sakta in. Måste förskjuta trädgården på någe vis. Det borde man väl kunna? Se till att allt händer lite senare? För detta är inte ok. Inte alls.

Jamen jag vet. Det har varit dags länge nu. Denna donna ska blogga, inget snack om saken. Välkomna!