är en del av mig. Jag är vuxen och stor. Duktig och fin. De kommer till mig med ojämna mellanrum. De där fasansfulla, onda mardrömmarna. De slår undan benen på mig varje gång. När jag vaknar tar det tid innan världen blir verklig. Innan blod och död, klor och utrivna ögon blivit utspädda av verkligheten. Jag har haft dem sedan jag var barn. Jag antar att jag måste lära mig leva med dem. Att de kanske fyller en funktion. Man är så skyddslös när man sover. Utsatt och oförmögen att skydda sig. Utelämnad och maktlös. När jag tänker närmre på saken antar jag att när man sover är man som ett litet barn.
Fast från sin barndom kan man aldrig vakna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar