Nej det är inte kul jämt.

Det ska fan och hans moster veta. När man springspringspringer i ekorrhjulet och aktar sig för helvetesgapet och bara måste orka orka. När man helst vill rinna ur bilen som sparrissoppa när arbetsdagen är slut och inte alls laga Linas fucking matkasse eller borsta tänder eller läsa saga.

När man själv nog borde vaggas och tröstas och räddas.

När ett sönderfallande hem påminner om att städfirman sades upp i ett rus av tillfällig självtillräcklighet. Aldrig vara i fas, i kapp, i balans.

Helvete vad trött jag är på att vara duktig.

En sparv är borta

Jag väntade visst på att orden skulle bli tårar. TiIls allt det som inte sades sken in genom fönstret på den enorma kyrkan. Då brast orden och blev till tunga tårar. Tunga tårar för död och ensamhet.
För den vidriga sjukdomen.

Nu känns det som jag ska gråta i all evighet.

Fucking fantastic!

Man är ju ingen vidare mor om man inte deklarerar hur synd det är om lilla skatten när näsan rinnner. Stackars lilla osv, yadayada.

Ungen har 38,2. Näsan rinner lite. Han sover lite mer än vanligt. Är glad och mysig. Och lilla trötta mamman får vara hemma från jobbet och ta hand om, krama, hänga soffa och sova.

Det, mina vänner är fabulous. Helt jävla amazing.

Detta är min kärleksförklaring till VAB.

Ode to vab.

Skulle kunna tänka mig att skaffa barn bara för att kunna vabba.

Det ni!

The force is strong with me...

...och den kräver sin kvinna att rikta.

Brännande laser, the drug of your choice, blixtar, dunder och vapen
Balanserar, jonglerar, rusar och svär
Älskar, glömmer och gråter.