Jag väntade visst på att orden skulle bli tårar. TiIls allt det som inte sades sken in genom fönstret på den enorma kyrkan. Då brast orden och blev till tunga tårar. Tunga tårar för död och ensamhet.
För den vidriga sjukdomen.
Nu känns det som jag ska gråta i all evighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar