Är detta kanske ett tecken på att jag inte ska skola om mig till morotsodlare?

Höga krav

har jag på det mesta i livet, har jag märkt. Inte materiellt eller ekonomiskt eller så. Nej, jag är relationskräsen. När det gäller kärleken är det ju klappat och klart, där har jag givetvis valt med omsorg. Men vänner. Alltså jag fattar ju att det är bra med vänner. Kanske har jag någon slags vänskapsfobi. Man kvalar in efter år av lojalitet. Man ska ha rejält med integritet. Vara klok, intressant och intresserad. Mjuk och varm. Inte skrytsam eller ängsligt högljudd. Ödmjuk och reflekterande. Inte fascinerad av yta eller status. Man ska ha drömmar och rädslor. Jag tänker ofta på att det blir kanske ett ensamt liv jag får leva om detta är vad jag kräver. Att jag borde kunna släppa in vänner som får komma in halvvägs och bara vara tillräckligt bra. God enough och allt det där. Men nej. Jag är verkligen hellre ensam. Jag står inte ut med att kompromissa. Jag är så glad över de finaste fina. Maria, Fia, Erika, Johan och Tina. Oavsett hur många hundra "vänner" jag har på fejjan. Utan er är jag inget. Jag reser till månen för er. Älskälsk!

Idag

undrar jag varför det ska vara så jävla tungt att dra igång gräsklipparen? Jag undrar varför bajsblöjjor måste sorteras som restsopor och varför det i så fall är det minsta kärlet? Varför folk tycker att sjukvården ska hålla hög kvalité och vara billig men inte är villiga att betala skatt? Idag undrar jag varför ett människoliv är så kort, och varför vissa är fattiga.
Jag undrar varför livet ena stunden kan vara så lätt för att sedan återigen bli så jävla svårt.
Det är inte lätt att vara begåvad, vacker och rik. Vojne.

Testosteron

är för mig en ganska ny bekantskap. Eller alltså jag har väl nosat på den via en och annan pojkvän och sedemera en äkta make. Men testosteron som är otämjd och nyvaken är för mig en överrumplande upplevelse. Man kan räkna hur man vill, ibland är blod och gener inblandat, ibland inte, men styvt räknat har jag sex systrar. Jag är fostrad av en mamma som är dotter till en mamma. Små barn som kommer ur mig är av någon anledning uteslutande pojkar. I pojkar finns ganska mycket testosteron, i vissa pojkar mer än i andra. I en av mina kokar den, bubblar och frustar. Helt oförberedd på denna kraft måste jag erkänna att jag är nödgad att bryta principer. Jag är pacifist. Vapen är ett helvetes påfund. Bomber och krig och pang du är död gör mig galen. Nej, du får aldrig en leksakspistol, nej, inga skjutpinnar. Nej inte vattengevär eller pilbåge. Inga låtsassvärd heller. Sluta vilja kriga jäkla unge! Ungen lyder. Fattar att det är något fruktansvärt och livsfarligt. Mamma nöjd.

Sedan börjar ungen rita. Vampyrer och blod och knivar och pistoler och krig och död och elände. Då fattar mamman något. Testosteron ska man lära sig hantera. Kanske är det en av pojkmammans viktigaste uppgift. Att visa att vreden och kraften inte alls är farlig. Att leksakspistoler, knivar och pang du är död inte är på riktigt. Kanske inte alls det vuxna jag tror. Det är kanske en övning i att tämja sin kraft, bli kompis med den och förstå skillnaden mellan verklighet och lek.

Jag älskar när jag lär mig saker.

Läkare utan gränser

har fått en ny innebörd. En hierarkisk och traditionell miljö som lyfter läkarnas kompetens till närmast mytisk gudalik ställning. Där kan du hoppa runt i världen, tjäna 100 000 i veckan, vara prickad upp till öronen och aldrig någonsin bli ifrågasatt. Du kan hånlé åt den gråtande patienten, be sköterskan putsa dina skor och utebli från det viktiga mötet. Allt detta med den fladdrande vita rocken närmast fastsydd i ditt ego. Vid ditt eget lunchbord, utan att behöva bli tilltalad sitter du och äter maten någon annan lagat. Du har makten att bota. Ibland lusten att lindra. Ytterst sällan ambitionen att trösta. Läkare är du på kvällen när du kommer hem. När du vaknar på morgonen och på resan till palmerna. I ett samhälle utan tro, utan empati är du diktator. Diktator och frälsare.

Läkare utan gränser har förevigt fått en ny innebörd.

Litta orättvist

Känns det nog idag. Litta argt. Men inatt skakar jag av mig det i sömnen. Och blir sådär duktig igen. På att veta vad jag har. Och vad jag kan mista.

Dagens lärdom

Ben Affleck och Sandra Bullock har noll personkemi. Zipp. Nada. Stendött. Även sådana insikter räknas. Barasåattnivet.

Liksom

Idag vill jag rulla ihop mig till en boll. Rulla in under äppelträden i en varm mjuk filt. Tänka att en människa är en ö. Med mycket hav runt om. Kanske vaggas lite. Inte vara så stor. Eller kanske bli buren i min filt. På en stark rygg som aldrig tappar. Men det är idag det.

Patrik Sjöberg

har jag stört mig på ganska länge. Man kan väl påstå att han har gett uttrycket "passive agressive" ett ansikte. Störig, konfrontativ, egocentrisk, provokativ, you name it. Och så plötsligt händer det. Plötsligt sätter han på sitt bubblande hatiska sätt ord på något jag funderat en del på. Det hela utspelades i P1:s studio ett (världens bästa radio), och handlande såklart om hur han under sin uppväxt utsatts för sexuella övergrepp av sin tränare och sedemera styvfar. Diskussionen handlande om hur idrottsföreningen mörkat, slagit det ifrån sig och "vänt blad". Patrik menar att det är så jävla symptomatiskt för den svenska idrottsrörelsen att med tvångsmässigt eftertryck betona att det gamla inte går att påverka, nu sätter vi punkt och går vidare. Idrottsmän i sin linda. Att skaka av sig och fokusera på framtiden och maximera, prestera. Idrottsmän är ångestfobiker, det har jag alltid sagt. Plötsligt hamnar strulputten, den destruktiva barnungen genom sina reflektioner mitt i prick i vår världs mest universella brännpunkt. Vem är vi utan vår historia? Vilka blir vi om vi inte försonas med våra trauman? Blad ska inte vändas utan att läsas, mycket noga. Om berättelsen är svår och sorglig fäller man salta tårar när man läser. Man skriker och kastar porslin. Man kräver ursäkt och får den. Man möter den i spegeln och synar den i hörnen. Man reparerar det som går och förlikar sig med det onda. Sedan vänder man möjligen blad. Men bladen är förevigt en del av historian om oss. Man kan bläddra tillbaka och läsa om. Kanske med nya insikter. Jag tänker på alla pojkar han skadat. Hur det måste ha känts för dem när klubben uppmanade dem att vända blad. Fega människor vänder blad utan att läsa dem. Fega, lortiga, rädda människor.  Jag ska försöka låta bli att känna hat mot idrottsmän. Det är kanske aningen generaliserat och förenklat. Men genvägar tar de och stora delar av mänskligheten. Nu Patrik, hoppas jag på charmkurs och att du tröstar den arga killen i dig. Du verkar ganska trasig. Men min respekt har du.

Youth is wasted on the young

Hemma med lilla. 39.9 grader rusar just nu med ett skratt genom huset, har mobilladdaren som en hund i koppel. Igår var jag ute och sprang. Sprang och gick fort när jag inte orkade springa. Sprang nog lite mindre än jag gick. Sprang nog sammanlagt 400 meter. Resten gick jag. Ganska sakta om nu sanningen promt ska fram. Idag har jag träningsvärk. Youth is wasted on the young.

Det är inte okej

Att sommaren redan är övermogen. Att syrenerna vissnat och rhododendron tappar sina blomblad. Att man springer, rusar med tunnelseende genom vintern mot sommarmålet och sedan är den över innan man ens hunnit sakta in. Måste förskjuta trädgården på någe vis. Det borde man väl kunna? Se till att allt händer lite senare? För detta är inte ok. Inte alls.

Jamen jag vet. Det har varit dags länge nu. Denna donna ska blogga, inget snack om saken. Välkomna!