Patrik Sjöberg

har jag stört mig på ganska länge. Man kan väl påstå att han har gett uttrycket "passive agressive" ett ansikte. Störig, konfrontativ, egocentrisk, provokativ, you name it. Och så plötsligt händer det. Plötsligt sätter han på sitt bubblande hatiska sätt ord på något jag funderat en del på. Det hela utspelades i P1:s studio ett (världens bästa radio), och handlande såklart om hur han under sin uppväxt utsatts för sexuella övergrepp av sin tränare och sedemera styvfar. Diskussionen handlande om hur idrottsföreningen mörkat, slagit det ifrån sig och "vänt blad". Patrik menar att det är så jävla symptomatiskt för den svenska idrottsrörelsen att med tvångsmässigt eftertryck betona att det gamla inte går att påverka, nu sätter vi punkt och går vidare. Idrottsmän i sin linda. Att skaka av sig och fokusera på framtiden och maximera, prestera. Idrottsmän är ångestfobiker, det har jag alltid sagt. Plötsligt hamnar strulputten, den destruktiva barnungen genom sina reflektioner mitt i prick i vår världs mest universella brännpunkt. Vem är vi utan vår historia? Vilka blir vi om vi inte försonas med våra trauman? Blad ska inte vändas utan att läsas, mycket noga. Om berättelsen är svår och sorglig fäller man salta tårar när man läser. Man skriker och kastar porslin. Man kräver ursäkt och får den. Man möter den i spegeln och synar den i hörnen. Man reparerar det som går och förlikar sig med det onda. Sedan vänder man möjligen blad. Men bladen är förevigt en del av historian om oss. Man kan bläddra tillbaka och läsa om. Kanske med nya insikter. Jag tänker på alla pojkar han skadat. Hur det måste ha känts för dem när klubben uppmanade dem att vända blad. Fega människor vänder blad utan att läsa dem. Fega, lortiga, rädda människor.  Jag ska försöka låta bli att känna hat mot idrottsmän. Det är kanske aningen generaliserat och förenklat. Men genvägar tar de och stora delar av mänskligheten. Nu Patrik, hoppas jag på charmkurs och att du tröstar den arga killen i dig. Du verkar ganska trasig. Men min respekt har du.