Höga krav

har jag på det mesta i livet, har jag märkt. Inte materiellt eller ekonomiskt eller så. Nej, jag är relationskräsen. När det gäller kärleken är det ju klappat och klart, där har jag givetvis valt med omsorg. Men vänner. Alltså jag fattar ju att det är bra med vänner. Kanske har jag någon slags vänskapsfobi. Man kvalar in efter år av lojalitet. Man ska ha rejält med integritet. Vara klok, intressant och intresserad. Mjuk och varm. Inte skrytsam eller ängsligt högljudd. Ödmjuk och reflekterande. Inte fascinerad av yta eller status. Man ska ha drömmar och rädslor. Jag tänker ofta på att det blir kanske ett ensamt liv jag får leva om detta är vad jag kräver. Att jag borde kunna släppa in vänner som får komma in halvvägs och bara vara tillräckligt bra. God enough och allt det där. Men nej. Jag är verkligen hellre ensam. Jag står inte ut med att kompromissa. Jag är så glad över de finaste fina. Maria, Fia, Erika, Johan och Tina. Oavsett hur många hundra "vänner" jag har på fejjan. Utan er är jag inget. Jag reser till månen för er. Älskälsk!