Regn..

...är något av det bästa jag vet. Inte dugg och kompakta gråskalor. Inte vindar och isande kyla. Regn som förtjänar att kallas just regn. Det håller ihop mig på något vis. Fyller i mina konturer. Fåglarna tystnar en stund.

De inuti också. Olyckskorparna.

Nothing else matters

Barnen på Afrikas horn dör av svält

Tonårsrum står tomma runt om i Norge

Jag tänker inte värdera människoliv. Jag avgör inte vad som är värst. Hade önskat en något mer balanserad mediarapportering dock.

För övrigt avskyr jag alla organisatoner som i tv vädjar om hjälp att lindra svälten. Jag avskyr att de finns.

Självklart ska större delar av min inkomst beskattas istället. Självklart ska min standard sänkas, jag behöver inte alla prylar, allt överflöd.

Självklart ska rika gubbars frihandelsavtal köras upp i densammas rövar.

Vi är på äventyr

och träffar några väldigt fina. Jag vävs ihop och löder om skavande kanter. Mina barn skapar minnen för livet. Blir älskade från norr till söder. Liten mamma blir också reparerad, bara av att se.

Saker som blev fel blir mindre viktiga när någon älskar ens barn.

Är de inte patetiska?

Alla it-stockholmare som ser Gotland som sitt eget sommarreservat? Som packar bilen full med Östermalmskläder och tar Nynäshamnsfärjan till Visby? Som bor i en ombyggd lada med ljusslingor på innergården och dricker sin frukostlatte på pittoreska stenungnsbageriet? Om jag vore inföding skulle jag tillbringa högsäsongen med att göra bajsbomber. Jag skulle söka upp alla Schulman, Lundell, Jihde och Bergmans och trycka upp dem i deras lilapimpade Stokkevagnar. Som inte är så smidiga på grusvägarna så de måste tillfälligt bytas ut mot Urban Jungle. Blä. Tvi. Uäk.

Allemansrätten borde utesluta överklassen.

Äh, fan: Sverige borde utesluta överklassen.

Så. Nu käns det bättre.

Det regnar

Och jag älskar det.

Kärlekskraft

Stora tänker mycket. Stora tänker stora tankar. Vackra tankar. När man är fem har man fattat att det finns saker att frukta. Ibland blir livet allt för skrämmande. Tankar innan man ska sova. Om tjuvar och banditer, eldsvådor och död. Om det vill han prata mitt stora hjärta. Ibland behöver han höra att allt blir bra. Han frågar mig ibland vad jag har för superkraft. Som om det var det mest naturliga i världen. Härom dagen svarade jag att min superkraft är kärlek.

Efter en stuns pysslande visade han mig lösningen. På hur vi ska klara allt svårt i världen. Nu är vi trygga, min stora och jag. För vi har våra superkrafter runt armen.

.
Tack mitt Lejonhjärta. Min stora kärlek.

Duktiga flickan

Duktiga Flickan gjorde ett beundransvärt avslut. Duktiga Flickan är ett superproffs, oklanderlig. Duktiga Flickan rusade och gick i mål med hedern i behåll. Med gillande blickar, vitsord.

Nu har Duktiga Flickan äntligen fått semester. Som accessoar ett bredspektrumantibiotika och salta tårar.

Jag är ledsen och utmattad. Men jävligt duktig.

När något tar slut

Det gör det mest hela tiden, tycker jag. Tar slut alltså. Hela livet är indelat i epoker, var det så förr? När man föddes på en gård, slet och tog över från sina gamla. Gifte sig med drängen och fick 14 barn som man ammade medan man sådde potatis. Sedan drog man på sig kräftan eller lungsot och dog på fällen framför elden vid sisådär 42 års ålder. Jag inbillar mig inte för en sekund att det var bättre förr. Men inte fan är vi skapta för dessa uppbrott? Vi är födda in i skilsmässogenerationen. Det våra små barnhjärtan fruktade mest hände. Vi for fram och tillbaka, avsked och saknad. Skolan är noga med att bryta upp klasser efter varje stadie, för att skapa nya möten och maximerad utveckling. Vi flyttar som aldrig förr.  In till stan, ut på landet och så en sväng över atlanten. Och aldrig förr har det väl varit så accepterat att göra slut? Med vänner, familj och karriär?

Vad som händer när något tar slut vet jag mycket väl. Det har tagit slut så många gånger att det är rutin. Jag tror att jag är så van vid att saker tar slut att jag nästan aldrig fäster mig vid dem. Det är mycket praktiskt. Och ganska sorgligt.

Vad jag verkligen skulle vilja veta är vad som händer när det inte tar slut. När det fortsätter genom och förbi alla murar och stup. När inte slut är ett alternativ. Det skulle kännas så fint att få veta det.

Minns ni MIR?

Rymdstationen som permanent befann sig i rymdens mörker? Den var rysk och höll sig kvar därute i nära tio år om jag minns rätt. Bemannades halvårsvis eller så. Man svävade omkring, mätte och skruvade lite. Tittade genom gluggarna ut i djupet och evigheten. Mir betyder fred. Det är nog ganska lätt med fred därute. Finns inte så mycket alternativ. Jag åker dit en stund nu. Barasåattnivet.

Vem ska man tro på?

 Reflektioner från frukostbordet. Ser ni den lilla yttepytte notisen långt uppe i vänstra hörnet? Den som drunknar bland reklamen?

Jo visst. Här redovisas resultatet på undersökningen kring huruvida svinvaccinet har orsakat sömnsjuka.  Resultatet som visar att läkemedelsindustrin är en jävla bluff som sätter armanikostymer på feta gubbar. Må ni brinna i helvetet.

Mardrömmar

är en del av mig. Jag är vuxen och stor. Duktig och fin. De kommer till mig med ojämna mellanrum. De där fasansfulla, onda mardrömmarna. De slår undan benen på mig varje gång. När jag vaknar tar det tid innan världen blir verklig. Innan blod och död, klor och utrivna ögon blivit utspädda av verkligheten. Jag har haft dem sedan jag var barn. Jag antar att jag måste lära mig leva med dem. Att de kanske fyller en funktion. Man är så skyddslös när man sover. Utsatt och oförmögen att skydda sig. Utelämnad och maktlös. När jag tänker närmre på saken antar jag att när man sover är man som ett litet barn.

 Fast från sin barndom kan man aldrig vakna.