Jag kom på..

..att jag får ju bestämma själv. I alla fall när J är borta.
Saker jag gör när jag är gräsänka:

 *Låter katten dricka vatten ur kranen i badrummet. Så mycket hon vill.
* Diskar alla våra vassa knivar i diskmaskinen (som jag diskar när den är halvfull).
* Tänder sjukt dyra värmeljus som luktar persika.
* Kollar på sorgliga (smaskiga) dokumentärer och romantiska komedier. Utan att skämmas.
*Stänger locket på laptopen trots "att den blir fördärvad då".
*Ställer soporna utanför ytterdörren så fåglarna kan kalasa på dem.
*Har alla fyra rutorna nedvevade på bilen när jag kör in till stan.

Sen är det såklart lite ensamt. Så du får gärna komma hem sen. Då ska jag försöka att inte vara så obstinat. NOT!

En annan sak jag tänkt på..

.. är det där med "tills döden skiljer oss åt". Jag har aldrig gillat det. Det är klart att jag fattar att till syvende och sist är vi ensamma. Det blir som tydligast när man blir allvarligt sjuk, eller när någon annan tragedi drabbar en. Jag är ateist, tror att döden är som innan man blev till. Ingen himmel eller återfödelse eller frälsning eller änglar.

Men jag har jävligt stora problem med tanken på att ligga ensam i en kista. Klart jag inte önskar döden på någon annan. Men säg att en mamma och litet barn förolyckas samtidigt, eller att jag och min livskamrat kolar vid samma tidpunkt? Klart som fan barnet mitt skulle ligga på mitt bröst och livskamraten i mina armar?

Jag vet att vissa tankar skulle göra mig gott att slippa tänka men vad fan gör man när man har en överaktiv hjärna och inga som helst försvarsmekanismer?

Jag har nu tillbringat kvällen med att googla runt på olika begravningsbyråer. Inte en enda sambokista har jag sett. Bara sorgligt smala enmanskistor och ordlöst smärtsamt små barnkistor.

Fan vad jag älskar livet.

Här ska ingen död skilja någon åt, eller ens komma på besök.

Det man sätter ord på slutar vara så farligt. Eller som Astrid Lindgren skulle ha sagt:

 Döden döden döden.

Ny sensationell upptäckt!

Hela mitt liv har jag med knipskarp övertygelse hävdat att själen sitter i magen. Och satan vad jag har letat. Det har klämt och känts, laxerats och röntgats. Det finns inte en enda liten vrå av mitt mellanparti som jag inte har kartlagt. Ingen själ har man hittat, konstigt nog. Den borde väl i alla fall synas som en liten virvel någonstans mellan alla tarmar och skräp.

 Har jag tänkt.

 Innan den sensationella insikten slog mig som en småfågel i bilrutan.

Själhelvetet sitter i halsen. I körtlarna där. När själhelvetet blir lite för ledset eller trött så har själhelvetet fest bland mina tonsiller. Bacillfest.

Kurs 1 A

Hej och välkomna till dagens informationstillfälle för hyfsat normalbegåvade samhällsmedborgare.

Idag går vi igenom grundläggande rimlighetslära.


Vårt land är mycket stort till ytan, men vi är jämförelsevis ohyggligt få människor på denna yta. Vi har genom att undvika krig, befinna oss på en geografiskt gynnsam plats samt demokratiskt rösta fram en rad kloka ledare som förstått socialdemokratins värde, länge haft det mycket mycket bra. De finns knappt kvar några människor som fötts i Sverige och som har upplevt krig. Det verkar leda till att vissa längtar så mycket efter att få kriga så att de helt enkelt söker upp krigen och sedan åker dit och hjälpkrigar lite. Men det tillhör kurs 1 B, så det tar vi inte idag.

 Åter till dagens kurs. Sjukvården, skolan, polis och socialtjänst har under lång tid byggts upp med hjälp av något som kallas skatter. Det bygger på idén om att alla skänker proportionerligt mycket av sin inkomst till en gemensam kassa som vi sedan tillsammans bestämmer vad vi ska göra med. Den har genom åren bland annat använts till att ge sjuka ett någorlunda liv, ha en vårdcentral nära alla, hjälpa äldre att handla, erbjuda bibliotek så nära så att varje litet barn eller gammal dam helt gratis kan läsa och förkovra sig. Den här potten gör också att välutbildade och fina människor tar hand om våra barn när vi arbetar, ja ni lanske hajjar?

När man nu haft det såhär under en lång tid så kan det vara lätt att glömma vad skatt är. Det blir då också kanske lite svårt att minnas vad man mister om man bestämmer sig för att sluta betala till den här potten.

Förstår ni, om det inte finns så mycket pengar i den här potten så stänger man Karlshamns Lassarett. Man tar bort kuratorerna ur primärvård och skola. Man låter barnen passa varandra på förskolan och man får köpa sin egen roman om man har råd. Sjuka måste jobba eller svälta, ledsna lägger sig på rälsen och nästa generation blir kantiga och tilltufsade. Hajjar ni hur det hänger ihop, kära ni? Börjar ni förstå konsekvensen?

Kan vi nu vara överens om att vi alla är helt medvetna om vad som händer när vi röstar blått? Så slipper ni forbryllat undra varför välfärdssamhället nedmonteras? Det här med att förstå kopplingen mellan välfärd och skatt är nämligen ganska viktigt när man ska utnyttja sin demokratiska rättighet.

Håll utkik efter grundkursen i mänsklig girighet samt solidaritet som kommer inom kort på en webbplats nära dig.

Det ingen säger

Jag förstår inte det här. På en plats långt bort med ändå nära svälter och plågas människoliv, människobarn. Den ena fina organisationen efter den andra marknadsför sig med fasansfulla bilder. Organisationer som vill att vi ska visa att vi bryr oss, visa att vi vill dela med oss, visa att vi är goda. Så vi kan sova gott. Organisationer som är vinstdrivande med feta gubbar i kostymer som vd och ägare. Privata organisationer som vill att vi vita rika ska dela med oss någon gång ibland då de mörka svälter.

Det är ett enormt misslyckande. En hel regering, riksdag. En stadsminister, en hyllad finansminister med en helvetisk ring i örat. En massa folkvalda som säger sig vilja skapa framtiden. Ett intelligent och välordnat samhälle. SJ är hatat. Mona Sahlin. Att metrologerna spår vädret fel. Mördarsniglar. SAAB.

Vakna upp för helvete!

Inte en jävel kommenterar. Inte en enda skitig ledare i vårt land förklarar hur detta ska undvikas. Ingen, inte ens oppositionen förklarar hur vår livsstil och girighet är en direkt orsak till alla döda barn. Och inte en enda själ kommer med ett vettigt förslag på hur vi på allvar kan göra skillnad. När vi har betalat det vi ska och Fina Organisationen köpt ris och vaccin och vadfandenuköper och det inte kommer fram för att det pågår ett INBÖRDESKRIG som hoppsan det hade vi missat inte vill att de svältande ska få något ris. Nä-vad-trist-men-då-får-de-ju-skylla-sig-själva-för-vi-har-ju-försökt.

Jag skäms. Shame on You, Fredrik Reinfeldt. Shame on You.

Och eftersom det inte finns något alternativ och eftersom det är ännu värre att inget göra skänker jag såklart pengar.

Sover gott gör jag inte.

"Läget pappa?"

Pappa: "Jo det är rätt jobbigt, jag har ju en son och han lyssnar inte på någonting jag säger och bråkar hela tiden"
Jag: "En son? Öh, hur gammal är han?"
Pappa: "Han är 27"
Jag: "Oj, så jag har en halvbror som bara är några år yngre än jag?"
Pappa: "Ja, jag har varit lite rädd för att berätta det för dig"
Jag:" Nej men det behöver du inte vara, det är ju ashäftigt att ha en bror. Men då måste ju han ha fötts under ditt äktenskap med mamma?"
Pappa: "Ja, just det"
Jag: "Har du vetat det länge?"
Pappa: "Nej, bara ca 10 år"
Jag: "Och han bor hos dig?"
Pappa:"Nej, han bor hos sin mamma, men han är alltid hos mig. Fast han gör ingenting annat än att bråka och spela tv-spel. Det är jättejobbigt faktiskt, han testar mig alltid och får mig att känna mig som en svikare. Och så kan han inte stava"
Jag: "Det måste vara jättejobbigt för dig. Vad heter han?"
Pappa: "Tarek."
Jag:"Vem är hans mamma?"
Pappa: "En gammal fling bara. Men du får inte säga det till någon"
Jag: "Nejnej, det är helt ok!"
Noah: "Kom mamma så går vi och träffar vår psykiater!"

Sånt drömmer jag när jag sover middag. Inget konstigt alls.