.. är det där med "tills döden skiljer oss åt". Jag har aldrig gillat det. Det är klart att jag fattar att till syvende och sist är vi ensamma. Det blir som tydligast när man blir allvarligt sjuk, eller när någon annan tragedi drabbar en. Jag är ateist, tror att döden är som innan man blev till. Ingen himmel eller återfödelse eller frälsning eller änglar.
Men jag har jävligt stora problem med tanken på att ligga ensam i en kista. Klart jag inte önskar döden på någon annan. Men säg att en mamma och litet barn förolyckas samtidigt, eller att jag och min livskamrat kolar vid samma tidpunkt? Klart som fan barnet mitt skulle ligga på mitt bröst och livskamraten i mina armar?
Jag vet att vissa tankar skulle göra mig gott att slippa tänka men vad fan gör man när man har en överaktiv hjärna och inga som helst försvarsmekanismer?
Jag har nu tillbringat kvällen med att googla runt på olika begravningsbyråer. Inte en enda sambokista har jag sett. Bara sorgligt smala enmanskistor och ordlöst smärtsamt små barnkistor.
Fan vad jag älskar livet.
Här ska ingen död skilja någon åt, eller ens komma på besök.
Det man sätter ord på slutar vara så farligt. Eller som Astrid Lindgren skulle ha sagt:
Döden döden döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar