...kom de på besök igen. Marorna. Vildvittrorna.
Mina lungor var fulla av metastaser. Jag låg i en sjuksäng, var omringad av mina vuxna barn och man. Håret på huvudet var tunt, jag hade rosa läppstift målat på läppar som inte längre fanns. Jag var fullpumpad av cellgifter och steroider, uppblåst och svullen.
Doktorn satt på min sängkant och bad mig ta ett sista andetag. "För du får inga fler", sa hon. "Nu kommer du sakta kvävas till döds, drunkna". "Det kommer att ta två dygn, sedan är det över".
Jag kippade efter andan, vred mig i panik i min säng. Väggarna kröp inpå mig. Mina förlossningar for igenom mina tankar. I bilder. Smärtan strax före krystvärkarna, de som är så nära död man kan komma när man lever. I två dygn var jag i helvetet. Vrålade, pinades, försökte få luft.
Det var så brutalt och så naket.
Tillsist dog jag och det var samma befrielse som när bebisen kom ut. Omedelbar lindring. Mina älskade andades ut och klöstes av sorg på samma gång.
Och så undrar jag varför något gnager i mig idag.
Det är inte raketforskning, mina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar