När något tar slut

Det gör det mest hela tiden, tycker jag. Tar slut alltså. Hela livet är indelat i epoker, var det så förr? När man föddes på en gård, slet och tog över från sina gamla. Gifte sig med drängen och fick 14 barn som man ammade medan man sådde potatis. Sedan drog man på sig kräftan eller lungsot och dog på fällen framför elden vid sisådär 42 års ålder. Jag inbillar mig inte för en sekund att det var bättre förr. Men inte fan är vi skapta för dessa uppbrott? Vi är födda in i skilsmässogenerationen. Det våra små barnhjärtan fruktade mest hände. Vi for fram och tillbaka, avsked och saknad. Skolan är noga med att bryta upp klasser efter varje stadie, för att skapa nya möten och maximerad utveckling. Vi flyttar som aldrig förr.  In till stan, ut på landet och så en sväng över atlanten. Och aldrig förr har det väl varit så accepterat att göra slut? Med vänner, familj och karriär?

Vad som händer när något tar slut vet jag mycket väl. Det har tagit slut så många gånger att det är rutin. Jag tror att jag är så van vid att saker tar slut att jag nästan aldrig fäster mig vid dem. Det är mycket praktiskt. Och ganska sorgligt.

Vad jag verkligen skulle vilja veta är vad som händer när det inte tar slut. När det fortsätter genom och förbi alla murar och stup. När inte slut är ett alternativ. Det skulle kännas så fint att få veta det.