Testosteron

är för mig en ganska ny bekantskap. Eller alltså jag har väl nosat på den via en och annan pojkvän och sedemera en äkta make. Men testosteron som är otämjd och nyvaken är för mig en överrumplande upplevelse. Man kan räkna hur man vill, ibland är blod och gener inblandat, ibland inte, men styvt räknat har jag sex systrar. Jag är fostrad av en mamma som är dotter till en mamma. Små barn som kommer ur mig är av någon anledning uteslutande pojkar. I pojkar finns ganska mycket testosteron, i vissa pojkar mer än i andra. I en av mina kokar den, bubblar och frustar. Helt oförberedd på denna kraft måste jag erkänna att jag är nödgad att bryta principer. Jag är pacifist. Vapen är ett helvetes påfund. Bomber och krig och pang du är död gör mig galen. Nej, du får aldrig en leksakspistol, nej, inga skjutpinnar. Nej inte vattengevär eller pilbåge. Inga låtsassvärd heller. Sluta vilja kriga jäkla unge! Ungen lyder. Fattar att det är något fruktansvärt och livsfarligt. Mamma nöjd.

Sedan börjar ungen rita. Vampyrer och blod och knivar och pistoler och krig och död och elände. Då fattar mamman något. Testosteron ska man lära sig hantera. Kanske är det en av pojkmammans viktigaste uppgift. Att visa att vreden och kraften inte alls är farlig. Att leksakspistoler, knivar och pang du är död inte är på riktigt. Kanske inte alls det vuxna jag tror. Det är kanske en övning i att tämja sin kraft, bli kompis med den och förstå skillnaden mellan verklighet och lek.

Jag älskar när jag lär mig saker.