I natt...

...kom de på besök igen. Marorna. Vildvittrorna.

Mina lungor var fulla av metastaser. Jag låg i en sjuksäng, var omringad av mina vuxna barn och man. Håret på huvudet var tunt, jag hade rosa läppstift målat på läppar som inte längre fanns. Jag var fullpumpad av cellgifter och steroider, uppblåst och svullen.

Doktorn satt på min sängkant och bad mig ta ett sista andetag. "För du får inga fler", sa hon. "Nu kommer du sakta kvävas till döds, drunkna". "Det kommer att ta två dygn, sedan är det över".

Jag kippade efter andan, vred mig i panik i min säng. Väggarna kröp inpå mig. Mina förlossningar for igenom mina tankar. I bilder. Smärtan strax före krystvärkarna, de som är så nära död man kan komma när man lever. I två dygn var jag i helvetet. Vrålade, pinades, försökte få luft.

Det var så brutalt och så naket.

Tillsist dog jag och det var samma befrielse som när bebisen kom ut. Omedelbar lindring. Mina älskade andades ut och klöstes av sorg på samma gång.

Och så undrar jag varför något gnager i mig idag.

Det är inte raketforskning, mina vänner.

Idag säger Schulman...

...det faktiskt bättre än jag någonsin skulle kunna. Varenda ord river i mig:


"Jag var rädd för ensamheten som barn. Jag vaknade ofta upp mitt i natten i mitt rum, skräckslagen av insikten av att ligga alldeles själv. Jag låg länge där med kaninpuls och funderade på vad jag skulle göra. Jag ville så gärna ta mig till mina föräldrars rum, men korridoren dit var lång, 800 meter, kanske ännu längre. Till slut tog jag mod till mig och gav mig ut. Parketten knarrade när jag trevade längs väggarna i mörkret. När jag kom in i mammas och pappas sovrum utstötte jag någon form av ljud för att väcka mina föräldrars uppmärksamhet och till slut tände pappa lampan vid sin sida, ett varmt, gult sken spred sig i rummet, rufsiga hår mellan kuddarna, ögon som tankestreck, men de log och mamma sa “kom älskling” och de vecklade ut det stora täcket och jag fick krypa ner i deras fantastiska värme

Inatt inträffade det här för första gången med min dotter. Jag vaknade redan av gångjärnen av hennes dörr intill vår och plötsligt stod Charlie i dörröppningen, i hallampans långa skugga, gråtmild och lite förtvivlad, men snuttefilten i handen och nappen i den andra, som om hon packat noga för sin långa resa. Och jag vecklade ut mitt täcke och hon fick krypa ner och somnade omedelbart i min famn. Det var en fin stund, och kanske lite dyster, för jag tänkte på det där att allt går igen, men det är väl som det ska vara.

Hon vaknade först klockan 7.30 sen. Hon mumlade sina ljuvliga ohörbarheter för sig själv och efter en stund petade hon försiktigt på mig för att också jag skulle vakna. Jag reste mig halvt ur sängen och Charlie tittade på mig länge och så kröp hon nära mig, fattade båda sina händer under min haka, som om hon höll i en skål med misosoppa, och så pussade hon mig försiktigt på munnen, och gav mig en blick som utgjorde en blandning av mild bestämdhet och vädjan. Och hon sa: “Inte dagis idag.”

Det är ju ångest i sin renaste form, för något annat alternativ än dagis finns ju inte. Charlie är snart 2,5 år och vi skolar sedan en månad in henne i en förskola. Jag sa till Charlie: “Jo, vi ska till dagis. Det blir ju jättekul.” Och då bröt den lilla kroppen ihop, hon kurade ihop sig till en liten boll och grät förtvivlat.

Resten var tystnad. Charlie samlade sig, stålsatte sig mentalt för vad som komma skulle. Som en fånge som väntade på avrättning. Sammanbitet åt Charlie sin frukost och vi satte oss i bilen och hon funderade inte högt som hon brukar, kvittrade ingenting, jag ropade “titta, en hund” och pekade utanför bilrutan, men Charlie ville inte se den. Motvilligt lät hon sig ledas in på förskolan och hon tittade med någon typ av intresse på de andra barnen som redan lekte med tågbanan, men hon vägrade släppa taget om mitt ben. Och när jag sa att “nu ska pappa gå till jobbet” så bröt hon ihop fullständigt. Och pedagogerna sa genast att det är som det ska vara, att det är fullt normalt, att hon blir glad igen om tre minuter, och jag trodde på allt detta, men ändå: när jag försiktigt lossade Charlies grepp om mitt ben så slogs jag av något oerhört, en episod från barndomen rasade över mig. Jag minns mitt eget dagis, hur jag höll i mammas ben, hur hon försiktigt lossade mitt grepp och försvann och jag sprang gråtande till fönstret och där såg jag hur hon kastade sig in i sin bil och försvann. Det är ett kusligt minne, för jag måste varit så oerhört ung. Det gick upp för mig att det där minnet av mamma som lossade mitt grepp och försvann måste varit mitt allra första minne.

Jag rörde mig mot dörren och såg hur Charlie i panik famlade vilt efter mig, men den milda pedagogen hade henne i sitt grepp och jag öppnade dörren och ansträngde mig för att själv inte börja gråta och vände mig en sista gång mot Charlie innan jag gick och när jag såg omfattningen av hela hennes olycklighet hann jag tänka: “Varsågod, Charlie. Här har du ditt första minne.”"

(frånhttp://blogg.aftonbladet.se/schulman)

Lilla skrutt

är två år och fantastiskt klarsynt. Idag när jag skulle knäppa upp hans bilbälte tog han min hand i sin och inspekterade länge och omsorgsfullt mina svartmålade naglar.

"Oj. Mamma är jättejättearg"

Plötsligt blir man väldans medveten om vilka signaler man sänder ut.

Fjanterier

Det är så obegåvat att förfasas över ledares misstag. Ledare är inte sympatiska eller förebilder. Man blir ledare för att man gillar sin spegelbild eller för att man inte tror att man finns om man inte syns. Ledare har inte råd med altruism. Om man hyser ett uns självdistans blir man inte ledare.

That´s the problem, darlings. Det är hela mänsklighetens största problem.

Vojne, ack och ve vad människan är puckad.

Såhär i efterhand tänker jag att det nog är mer relevant att byta ut ordet "ledare" mot "journalist".

Är det inte jävligt sorgligt?

Tänk att ett helt liv haft språk som sitt huvudinstrument. Spelat det med samma brillians som London symphony orchestras försteviolinist lirar på sin fiol. Att bli läst, hyllad och översatt till språk jag inte ens visste fanns.

Tänk att ha levt 80 år. 966 månader. 29 370 dagar styvt räknat.

Tänk att ha varit nominerad till Nobelpriset i litteratur varje år sedan 1993.

Och så händer det.

Du får priset.

Men du är så gammal och sjuk att ditt tacktal låter: Öuääööhh kiijjjåååå.

Om jag vore Tranströmer skulle jag vara jävligt pissed.

Nej det är inte kul jämt.

Det ska fan och hans moster veta. När man springspringspringer i ekorrhjulet och aktar sig för helvetesgapet och bara måste orka orka. När man helst vill rinna ur bilen som sparrissoppa när arbetsdagen är slut och inte alls laga Linas fucking matkasse eller borsta tänder eller läsa saga.

När man själv nog borde vaggas och tröstas och räddas.

När ett sönderfallande hem påminner om att städfirman sades upp i ett rus av tillfällig självtillräcklighet. Aldrig vara i fas, i kapp, i balans.

Helvete vad trött jag är på att vara duktig.

En sparv är borta

Jag väntade visst på att orden skulle bli tårar. TiIls allt det som inte sades sken in genom fönstret på den enorma kyrkan. Då brast orden och blev till tunga tårar. Tunga tårar för död och ensamhet.
För den vidriga sjukdomen.

Nu känns det som jag ska gråta i all evighet.